Hällregn.
Brev som ska postas.
Nere vid posten ser jag att brevbäraren håller på att tömma lådan. Jag springer fram genom regnet och frågar om jag kan slänga brevet direkt i säcken. Den unge mannen tittar upp och ler och säger: "Såklart du kan!". Han verkar vagt bekant. Jag tänker att han förmodligen gått på skolan för ett antal år sedan. Han ler från öra till öra och säger: "Känner du inte igen mig?" Och jag minns direkt! "Nämen är det du M?" Och det är det! En elev ur min första klass. Och vi möts i en härlig björnkram! Och jag berättar att jag följt hans karriär som duktig golfare. Trots att han bara är tjugo är han redan proffs. I skolan var det inte alltid så lätt. Vi kämpade tillsammans. Jag berättar att jag alltid uppdaterar mig när jag träffar någon i hans familj och att jag läser i lokalbladet. Och han undrar om jag haft en klass som hans igen och jag säger att min nuvarande klass är underbar och han ger mig ett varnande ögonkast. "Men inte som ni såklart! Ni var speciella!"
Så skiljs vi åt. Han ska hälsa sina trevliga föräldrar och jag går tillbaka till bilen som står på tomgång. Jackan och jenasen är dyngsura men inuti är jag alldeles varm och mjuk av vårt möte.
Har jag världen bästa yrke? Ja, ack, ja!
3 timmar sedan
