Jag är inte religiös på något sätt, men ändå tycker jag den här historien är så fin:
"En man drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. Från himmelen visades olika scener ur hans liv och varje scen lämnade två par fotspår i sanden, hans egna fotspår och Guds. När den sista scenen hade passerat tittade han bakåt för att se fotspåren. De följdes åt parallellt längs med stranden utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen såg också att detta skedde vid de svåraste och mest krävande delarna av hans liv. Han kände sig sviken och frågade Gud:
- Där är bara ett par spår. Varför lät du mig gå ensam under dessa svåra perioder i livet?
Gud svarade honom:
- Det var när jag bar dig.”
3 kommentarer:
Precis den här dikten (om jag minns rätt så är ursprunget okänt?) läste jag kort efter min man hade dött och jag grät så tårarna bara forsade.
Men det var skönt.
Då. En förlösande gråt.
Efter det så bara älskar jag dessa tänkvärda ord.
Jag tycker också så mycket om den här dikten...
Jag är uppvuxen med pingstkyrkan och mamma som alltid bad kvällsbön med mig (ja, inte alltid, men kanske tills jag var nio år ...) och så fort jag blir orolig, då tar jag tag i Barnatrons-tampen.
Det är ju helt fuskigt förstås, men det hjälper.
Och jag tror ju verkligen att det finns nån slags mening med allt, även om det ibland är svårt att begripga hur och varför.
Det är väl Ylva Eggehorn som har skrivit den dikten .., eller sången .., och ååå, den är så trösterik.
Skicka en kommentar